Ronnie Peterson – Sveriges mest framgångsrika Formel 1-förare

Det finns manga anledningar till att fansen avgudade Ronnie Peterson men två av de mest signifikanta var hans sätt att köra och hans personlighet. Han hade en helt unik förmåga att hantera bilen han körde och tävlade i en tid när förarna kunde visa upp sin oemotsagda talang utan en massa teknik som säkerhetsnät. Men det var också en tid när förarna aldrig visste vem som skulle överleva racen och stå på startlinjen i nästa lopp.

En förare med en unik talang

Ronnie Peterson, som racingkollegorna kallade för Superswede gjorde Formel 1-debut i Colin Crabbes Antique Automobiles March 701, 1970. Det var samma säsong som Jochen Rindt postumt blev världsmästare i Formel 1. Peterson och Rindt var lika på många sätt, båda hade dominerat Formel 2 och det tog dem båda flera år att få de bilar som gjorde deras talang rättvisa. Ronnie Peterson kom in i Lotus-stallet som andreförare 1973 och blev teamkamrat till Emerson Fittipaldi. Peterson fick finna sig i att hålla till godo med näst bästa bil och även om hans talang bidrog till att han gjorde bra resultat även med förra säsongens bil, slet det på relationen med stallchefen Colin Chapman. Ronnie Peterson visste vad han kunde och ville få visa det fullt ut. 1975 hade han tröttnat på slitet med den åldrande Lotus 72, den för säsongen 1974 nya Lotus 76 var ingenting annat än en flopp och den sprillans nya Lotus 77 verkade inte bättre än föregångaren. Ronnie Peterson valde istället att gå tillbaka till March-stallet där han började sin Formel 1-karriär.

Bilproblem och andreförare

Efter en usel säsong med Tyrell gick Peterson, till mångas förvåning, tillbaka till Lotus. Relationen med stallchefen Colin Chapman var om möjligt ännu kyligare än tidigare och i Petersons kontrakt stod det inskrivet att han skulle spela andra fiol till Mario Andretti, som hade haft en avgörande roll i utvecklingen av bilmodellerna Lotus 78 och Lotus 79. Att Ronnie Peterson inte bara accepterade utan även hyllade kontraktet, trots dess innehåll, säger allt om hans unika personlighet. Likväl förminskade han aldrig Andrettis prestationer, inte ens när Peterson var markant snabbare än stallkamraten. De båda förarna hade stor respekt för varandra och Andretti talade aldrig illa om Ronnie Peterson. Vad Andretti ifrågasatte var Chapmans beslut att ta in en andreförare överhuvudtaget, Andretti signerade kontraktet för att bli teamets ende förare.

Den ödesdigra tävlingen på Monza

Redan på fredagens tidsträning hade Ronnie Petersons Lotus 79 stora problem med överhettade bromsar och en krånglande växellåda. Mekanikerna lyckades få bilen startklar till kvalificeringen och Peterson körde in på en femte plats. Under uppvärmningen till racet rasade bakbromsarna på bilen, vilket tvingade honom att byta till Lotus 78:an som han inte gillade och som dessutom hade markant lägre hastighet än den senare modellen.
Starten på loppet var på grund av en funktionärsmiss, stökig och när bilarna närmade sig den första chikanen svängde Riccardo Patrese in snävt, framför James Hunt. Hunt touchade i sin tur Petersons Lotus som slog i betongmuren och sedan studsade tillbaka in på banan och fattade eld. Tio bilar var inblandade i kraschen där Hunt var den första som kom ur sin bil och rusade fram för att dra ut Ronnie Peterson ur det brinnande vraket. Petersons ben var svårt skadade av ett antal benbrott men han var vid medvetande och även om läget var allvarligt var prognosen bra. Han skulle vara tillbaka till den efterföljande säsongen och köra för MacLaren, som han skrivit kontrakt med. Men ödet ville något annat. Läkarna opererade Ronnie Peterson men under natten tillstöter komplikationer i form av fettklumpar som läckt ut från benbärgen och som blockerar lungorna. På morgonen den 11 september förklaras Ronnie Peterson död.